När empati möter självcentrering: en ojämn relationsdynamik

Varför hamnar vissa människor gång på gång i relationer där de ger mer än de får tillbaka?

Ofta känner vi igen mönstret långt innan vi har språket för det. Det börjar varmt, intensivt och lovande — men glider sakta över i förvirring, obalans och emotionell trötthet. Det här syns inte bara i nära relationer, utan lika ofta i arbetsgrupper, ledarskap och vänskap. Och det är svårt att upptäcka eftersom dynamiken växer fram långsamt, genom små återkommande beteenden som först är lätta att bortförklara.

Syftet här är inte att diagnostisera någon, utan att skapa klarhet. Hur känner vi igen en relation där ansvar, känslomässig arbetsbörda och inflytande inte delas på ett rimligt sätt? Och vad behöver empatiska personer veta för att slippa bära hela relationen på sina axlar?

Den första fasen: när allt känns självklart och fint

När en empatisk person möter någon med stark självcentrering eller narcissistiska drag, är början ofta väldigt positiv. Empaten känner sig uppskattad och behövd. Den andra får känna sig sedd och bekräftad. Det ger båda något de längtat efter.

Men när den första intensiteten lugnar ner sig kommer skillnaderna fram: hur man kommunicerar, hur man hanterar ansvar, och hur man tar emot (eller undviker) feedback. Det är här obalansen börjar synas.

Empatiska individer har ofta styrkor som blir dubbelsidiga i fel relationer

De är ofta:

• välfungerande och pålitliga

• naturligt ansvarstagande• emotionellt intelligenta och snabba på att läsa av stämningar

De är även duktiga på att skapa trygghet, bygga relationer och hålla ihop saker — både socialt och organisatoriskt. Det är superkrafter i arbetslivet. Men i relation med någon som inte tar ansvar för sin del av det emotionella arbetet blir just dessa egenskaper en riskzon.

Empaten börjar då ofta:

• förklara mer för att undvika missförstånd eller konflikter

• anpassa sig mer för att hålla lugn och balans

• ta ett ansvar som egentligen tillhör två

• kompensera med mer relationsarbete än vad relationen tål

• bära både sina egna och den andres känslor

Ofta utan att märka hur skevt det blivit förrän energin är slut.

Självcentrerade/narcissistiska beteendemönster: kontroll, självskydd och undvikande av ansvar

Personer med dessa drag:

• har svårt att ta emot feedback

• undviker ansvar och vänder snabbt fokus bort från sin egen roll

• reagerar starkt på kritik, även mild sådan

• skyddar sin självbild genom att förneka, projicera eller inta en offerroll

Det här fungerar som psykologiskt självskydd — inte nödvändigtvis som manipulation i klassisk mening — men effekten blir densamma: relationen börjar centrera kring deras behov, känslor och version av verkligheten. Som ett resultat börjar empaten, som vill förstå och skapa lugn, backa undan samt bära mer och mer.

På en systemnivå: varför detta ofta syns i arbetslivet

Det här mönstret dyker ständigt upp i team och ledarskap. En empatisk medarbetare blir “den som ser helheten”, den som håller ihop gruppen, eller den som tar ansvar när andra duckar. Samtidigt kan en självcentrerad kollega eller chef styra narrativet, undvika ansvar eller ställa krav på förståelse utan att själva ge det tillbaka.

Det skapar en obalans som ofta misstas för “personkemi” eller “engagemangsnivå”, fast det egentligen handlar om relationell asymmetri.

Vad empatiska personer behöver veta för att återta balans

Empater dras inte till narcissister för att de är svaga — utan för att de är relationsorienterade. De söker klarhet, trygghet och meningsfull kontakt. Den andra parten söker bekräftelse, kontroll och ett sätt att slippa obehagliga känslor.

Dessa två mönster passar ihop — tills de inte gör det längre.

Lärdomen som ofta kommer sent är:Empati utan gränser blir självutplåning.Ansvar utan gränser blir obalans.Relationer håller bara när båda bär sin del.

När verkligheten börjar förskjutas: gaslighting

Ett centralt fenomen här är gaslighting — när någon ifrågasätter eller omtolkar dina känslor, minnen eller upplevelser på ett sätt som gör att du börjar tvivla på dig själv. Det kan låta som “du överreagerar”, “du minns fel”, “det där har jag aldrig sagt” eller “du är känslig”.

Det behöver inte ens vara medvetet — men det urholkar självtilliten över tid.

Vill du gå djupare?

Om du arbetar i eller leder team där psykologisk trygghet och tydlighet är viktiga, kan det vara värdefullt att titta på vilka relationsmönster som upprepas. Ofta är det först när vi sätter ord på dynamiken som förändring blir möjlig.